Ya seen.

VID DENNA Koran, ur vilken visdomen [flödar]!

Du [Muhammad] är i sanning en av Guds utsända

som följer en rak väg

i enlighet med den Allsmäktiges, den Nåderikes uppenbarelse,

för att du skall varna ett folk vars fäder inte har varnats och som därför [vandrar] i okunnighet.

Men [Guds] dom över de flesta av dem måste bli verklighet - de vill inte tro.

Vi har smitt kragar av järn åt dem, [kragar] som omsluter halsen ända till hakan och tvingar upp deras huvuden;

och Vi har satt ett hinder framför dem och ett hinder bakom dem, och Vi har täckt över deras [ansikten] så att de inte kan se.

Det är likgiltigt för dem om du varnar dem eller inte varnar dem; de vill inte tro.

Med din varning når du bara den som lägger påminnelsen på hjärtat och som fruktar den Nåderike, fastän Han inte kan ses eller förnimmas. Ge honom därför det glada budskapet om [Guds] förlåtelse och en frikostig belöning.

Det är Vi som uppväcker de döda till nytt liv och som upptecknar allt vad de har gjort och spåren som de efterlämnar; ja, allt är infört i en öppen bok.

OCH FRAMSTÄLL för dem en liknelse - [en berättelse om] hur invånarna i en stad betedde sig när [Våra] utsända kom till dem.

Vi sände till dem två [sändebud] och de beskyllde båda för lögn; därför sände Vi en tredje till deras hjälp. Och de sade: "Vi har sänts till er [med budskap från Gud]!"

[Invånarna] svarade: "Ni är ingenting annat än vanliga människor som vi; den Nåderike har aldrig uppenbarat något. Vad ni säger är ren lögn."

[Sändebuden] sade: "Vi har helt visst sänts till er med vår Herres vetskap;

vår uppgift är att framföra vårt budskap klart och entydigt."

[Invånarna] sade: "Vi ser er ankomst som ett varsel om kommande olyckor! Om ni inte avstår [från ert uppsåt], skall vi sannerligen stena er, ja, vi skall låta er utstå ett plågsamt straff!"

[Sändebuden] sade: "De olyckor ni tror att vi varslar om beror av er själva. [Hotar ni oss] därför att vi påminner er [om Gud och varnar er]? Ni är sannerligen människor som går till de värsta överdrifter!"

Då kom en man springande från stadens andra ände och ropade: "Lyssna, mitt folk, till budbärarna!

Lyssna till dem som inte begär någon ersättning av er och som är rätt vägledda!

Varför skulle jag inte tillbe Honom som har skapat mig? Det är till Honom som ni alla [till sist] skall föras åter.

[Varför] skulle jag sätta medgudar vid Hans sida? Om den Nåderike vill att något ont skall drabba mig, är deras förböner till ingen nytta för mig och de kan inte rädda mig.

Vilket grovt misstag hade jag då inte begått!

Jag tror på Honom som [också] är er Herre; lyssna till mig!"

Han bjöds att stiga in i paradiset - [och] utbrast: "Ack, om mitt folk visste

att min Herre har förlåtit mig och gett mig en hedersam plats!"

Efter detta sände Vi ingen himmelsk armé mot hans landsmän - det behövdes inte -

ett dån genljöd, ett enda, och allt blev tyst.

ARMA människor! Aldrig någonsin har ett sändebud kommit till dem, utan att de har gjort narr av honom!